1797-1856 French Paul Delaroche Locations Painter and sculptor, son of Gregoire-Hippolyte Delaroche. Though he was offered a post in the Bibliotheque Nationale by his uncle, Adrien-Jacques Joly, he was determined to become an artist. As his brother Jules-Hippolyte was then studying history painting with David, his father decided that Paul should take up landscape painting, and in 1816 he entered the Ecole des Beaux-Arts to study under Louis-Etienne Watelet (1780-1866). Having competed unsuccessfully for the Prix de Rome for landscape painting, he left Watelet studio in 1817 and worked for a time with Constant-Joseph Desbordes (1761-1827). In 1818 he entered the studio of Antoine-Jean Gros, where his fellow pupils included Richard Parkes Bonington, Eugene Lami and Camille Roqueplan.  Related Paintings of Paul Delaroche :. | Portrait of Flora Stevenson | Joan of Arc is interrogated by The Cardinal of Winchester in her prison. | Cardinal Mazarin's Last Sickness | Napoleon Bonaparte abdicated in Fontainebleau | The execution of Lady Jane Grey |
Related Artists:
Malbone, Edward Greene
American Miniaturist, 1777-1807 .American miniature painter. Like his boyhood friend Washington Allston, he was encouraged in his artistic pursuits by Samuel King, who lent him engravings to study. In autumn 1794 Malbone set himself up as a miniature painter in Providence, RI, where he worked for two years, achieving almost immediate success. His earliest miniatures, such as that supposedly of Nicholas Brown (1794; New York, NY Hist. Soc.), although somewhat primitive, demonstrate his precosity. The sitters' faces are modelled with a stippling technique and chiselled planes; their outlines are distinct and crisp. These first compositions all include a conventional portrait background, usually a red curtain pulled back to reveal a blue sky. Despite the laboured technique, they are lively, direct and sensitive. During the second half of the 1790s Malbone travelled the eastern USA in search of commissions. He renewed his friendship with Allston in Boston and later visited New York and Philadelphia. In 1801 he was in Charleston, SC, where he befriended the miniature painter Charles Fraser, on whose work he had a strong influence. He developed a brilliant technique of delicate, barely perceptible crosshatching, using interwoven lines of pale colours to create graceful forms.
Yasuo Kuniyoshi
Japanese-born American Photographer, 1893-1953 was an American painter, photographer and printmaker born in Okayama, Japan. He migrated to America in 1906, a year later began studying at the Los Angeles School of Art and Design. In 1935 he was awarded the Guggenheim Fellowship. He was known for his still-life paintings of common objects, female circus performers and nudes. He died in New York City.
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.